Etiketter

, , ,

Jag ska ju gifta mig. Japp, jag är förlovad och snart är det bröllop. I och för sig inte så snart att något är planerat i detalj eller att vi har bestämt datum men någon gång nästa år ska det bli av.

När två människor gifter sig brukar någon av de lyckliga tu byta efternamn, så att båda heter samma och får en lite större gemenskap. Det är väl inte lika vanligt nu för tiden men jag tycker att det har en fin symbolik. Man bildar liksom en familj.

I påskas frågade jag mamma om det var självklart för henne att ta pappas efternamn när de gifte sig. Hon blev ganska förvånad och svarade att hon inte ens hade reflekterat över det, för att hon nog inte hade ett val då. Och det var väl så för trettio år sedan, då var det självklart att kvinnan skulle ta mannens efternamn. Nu för tiden så kan ju de förlovade välja hur de vill göra med sina efternamn. Dessa förbannade val!

När jag var yngre ogillade jag verkligen mitt efternamn. Ingen kunde uttala det, ingen kunde stava till det och det fanns folk som gjorde sig lustiga över det. Jag såg mitt efternamn som ett hinder, en ful svans som jag helst av allt ville gnaga av. Jag kollade upp hur jag byter namn till något helt annat, något påhittat. Jag hade bestämt mig för att byta, jag visste bara inte till vad så det blev aldrig av. Nu när jag har ett gyllene tillfälle att byta så är jag tveksam.

Men vad har hänt? Varför tvekar jag?
Flera saker har hänt och jag tror att de gemensamt har bidragit till att jag vill behålla mitt svåruttalade och svårstavade efternamn. Jag började ändra inställning på riktigt när pappa blev sjuk. Vi kom lite närmare under den perioden och jag lärde känna honom bättre. Visst är det trist att det händer när det är nästan för sent men jag är ändå glad att det hände. Och i och med att vi kom närmare så fick jag också ett starkare band till mitt efternamn. Jag vill behålla det som en koppling till min pappa. Å andra sidan vet jag att det inte hänger på ett namn. Klurigt.

Några år innan pappa blev sjuk började folk (och även jag) att googla sig själva. Jag var väldigt nöjd med att stå för alla träffarna på mitt namn, det finns liksom ingen som heter som jag, i hela världen. Vad jag har kunnat hitta. Och det känns ganska coolt. Om jag byter efternamn till något vanligare så kommer jag garanterat inte att hamna överst av sökträffarna, och det känns inte så lockande, även om det mest handlar om fåfänga.

Ett ovanligt efternamn kan vara till fördel i mitt jobb. Ja, faktiskt. Ett utländskt efternamn är sällan en fördel på den svenska arbetsmarknaden i dag, tyvärr, lite beroende på varifrån det verkar komma. Och det här ämnet är egentligen ett helt eget inlägg men det jag märkt av är att eftersom jag har ett så ovanligt efternamn så kommer människor ihåg mig. Jag har universitetslärare som jag knappt minns men som minns mig väl och kommer ihåg mitt namn. Och som trenden ser ut just nu så byter mädiafolket namn till ovanligare namn för att sticka ut och bli ihågkomna. Ett ovanligt namn är en tillgång. (Och nåja, jag är inte riktigt inom mädia men jag är ändå sugen på att testa byrålivet nån gång och då kan mitt efternamn vara bra att ha)

Min fästmans positiva inställning till mitt ovanliga efternamn har så klart också påverkat mig men förmodligen inte underlättat det här valet. Ska jag ta hans namn? Ska han ta mitt? Ska vi behålla våra nuvarande? Eller ska någon av oss ta den andras som mellannamn?
De två sista alternativen känns inte alls intressanta, vi vill nog båda att hela familjen ska heta samma och då måste vi välja. Och det är så himla svårt att välja. Ett nytt efternamn är ju så mycket mer än bara ett efternamn, det blir ju också en ny identitet.

Advertisements