Etiketter

, , ,

20140308-183352.jpg

Den här helgen är vi hemma hos mamma i Småland, i mitt barndomshem. Här har jag vuxit upp tillsammans med mina föräldrar och Kaninen, Kisse, Kajsa, Kurrmit, Nisse, Kent och senast Tintin. Tintin flyttade dock in efter att jag flyttat hemifrån men jag älskade honom ändå, även om det tog ett tag. Men nu är bara mamma kvar och det känns helt klart konstigt. Och lite svårt.

Alla, förutom mina föräldrar är djur, precis som vissa namn antyder. Jag började tjata om katt väldigt tidigt och fick en kanin. Den var helt ärligt ganska tråkig och hoppade mest runt och bajsade. Jag sålde henne till en klasskompis och fortsatte tjata om katt. Till slut fick Kissen flytta in. Och trots att katter har nio liv så är det inte alltid så länge de är med oss människor, tyvärr. Så jag fortsatte att tjata om katt och att släpa hem kattungar som föddes i byn. Jag gillade helt enkelt katter.

Sen kom Kent. Kent var en blandras och väldigt speciell på alla sätt. Han jagade bilar och vallade oss andra i familjen. Men han var ändå smart på sitt korkade vis och han lärde sig sånt som kom väl till hands, till exempel att öppna dörrar (nåja, det kan ha varit jag som lärde honom). Nisse fanns redan hos oss när Kent kom och de kom inte så bra överens även om de tolererade varandra. Fast om man var uppe sent (eller väldigt tidigt, beror lite på vem som är uppe) kunde man se katten Nisse hänga med tassarna runt hunden Kents hals när de galopperade runt i huset. Jag såg bara detta en gång men föräldrarna vittnade om att det hände många gånger.

Nisse och Kent blev gamla och dog som gamlingar gör. Några veckor efter att Kent begravts fick mamma och pappa frågan om de ville ta hand om Tintin. De gillade den nya hunden direkt och han fick flytta in. Jag var däremot inte lika såld. Dels fanns saknaden efter Kent kvar och dels var den nya hunden liten och fjantig. Men min inställning till honom ändrades ganska snabbt.

Tintin hade inte haft det så bra i sitt förra hem, det blev väldigt tydligt ganska snabbt. När han väl hade lugnat sig efter att jag kommit in och han låg och spejade lite på hallgolvet, böjde jag mig ner för att klappa honom men han såg inte min hand komma. När jag nuddade honom blev han helt livrädd och sprang superfort in under köksbordet och satte sig i hörnet och skakade. Detta gjorde så fruktansvärt ont i hjärtat och jag kunde inte föreställa mig vad den här lilla, söta, lurviga hunden hade blivit utsatt för. Jag ville inte veta.

Sakta men säkert började Tintin lita på människor igen och han blev en glad och härlig liten hund som charmade alla. Han var väldigt enkel att ha att göra med och mycket social. En riktigt prakthund helt enkelt. I somras var jag och Tintin husvakter och passade på att bonda ytterligare. Vi var riktigt bra kompisar.

Därför är det så väldigt svårt att förstå att han är borta, att han bara inte ligger och sover på någon säng i ett rum, och när som helst börjar skälla lite för han hörde något utanför eller kanske drömde något. Det är så fruktansvärt tomt. Tintin dog i en lägenhetsbrand hos hundvakten, för några veckor sedan. Inga människor blev skadade men en av mina bästa vänner dog.

Jag har funderat lite på skillnaden mellan att sörja djur och människor. På nåt sätt tror jag att jag har lättare att sörja djur. Eller jag sörjer dem mer. Det kan bero på att jag har övat mer på att sörja djur? Eller beror det på att relationen med djur ofta är mycket enklare än med människor? Oavsett så gör det väldigt ont när en god vän försvinner på ett oväntat och onödigt sätt, oavsett om det är en hund eller människa. Och alla vi älskar som försvinner lämnar ett tomrum.

Advertisements