Etiketter

, ,

Ganska mycket av min tid tas upp av att tänka på och känna in det faktum att jag är gravid. Inte så konstigt kanske med tanke på att det är något helt nytt och väldigt ovant. Och väldigt långt ifrån hur jag hade föreställt mig att det skulle vara.

Innan jag blev gravid var jag nog väldigt rädd för själva gravidmagen. Det verkade så fruktansvärt läskigt att magen växte sig enorm helt okontrollerat och att någon (ja, det är ju faktiskt en person där inne) rör sig där under huden. Det kan väl kanske tilläggas att jag inte var (är?) helt bekväm med min kropp och att det säkert också har påverkat min syn på gravidmagar. Jag tycker fortfarande att bilder på nakna, jättestora gravidmagar är superläskiga (förlåt alla som eventuellt tog illa vid sig. Det är inget personligt). Att jag såg Alien-filmerna, förmodligen några år för tidigt enligt rekommenderad ålder, bidrar säkert också till att jag inte direkt sett graviditet som något rosenskimrande.

Men hur är det då? Är det som jag trodde att det skulle vara?
Nej, inte alls faktiskt. Visst, bebisen rör på sig och verkar vara väldigt sprattlig. Det räcker med att jag sitter ner för att den ska börja trampa runt. I natt höll den dessutom på att hjula runt eller åtminstone göra volter för hela magen rörde sig på ett surrealistiskt sätt. Svårt att beskriva. Men det känns inte läskigt. Tvärtom så känns det helt naturligt och väldigt häftigt. Magen är dessutom ganska liten (säger folk i alla fall) så det känns ganska integrerat, inte bara som att något händer under huden.

Just det här att jag väldigt ofta får höra att magen är liten är också oväntat. Det var nog det sista jag trodde att den skulle vara, så här i sjätte månaden. (Jag har fortfarande mina vanliga, ickepreggo-toppar, även om det är på gränsen.) Och jag vet att man inte ska jämföra men det är så himla svårt att låta bli. Det är klart jag kollar på gravida kompisar, på magarna i min gravidgympagrupp, googlar bilder osv. Och den är faktist lite mindre än många andras. Jag hoppas verkligen att det är så att bebisen bara ligger långt in i kroppen och att det inte är något fel och att det är därför den är liten. På torsdag ska vi till barnmorskan och mäta magen för första gången. Efter det vet jag nog mer om hur det ligger till.

Och i övrigt?
Min graviditet är väldigt snäll, det har jag förstått efter att ha pratat med många andra. Jag har också förstått att det uppskattas att jag håller tyst om det. Så jag hoppas att det håller i sig och att även förlossningen blir som en kul grej att ha gått igenom. Och nej, jag är inte en sån som tror att det råder något slags motsatsförhållande mellan saker. Allt kan vara jättebra.

Annonser