Etiketter

, ,

Jag ger upp. Kapitulerar, kastar in handduken, slänger upp cykeln på taket och allt det där. I går köpte jag en ny deo – en deo med aluminium i. Jag tröttnade helt enkelt på att gå runt och lukta hamsterbur (Inte min liknelse, en bekant berättade att hon tyckte att hon luktade hamsterbur när hon testade aluminiumfri deo. Jag vet inte ens hur en hamsterbur luktar men det lät roligt.) och oroa mig för svettattacker.

Det är ett stort bakslag att byta tillbaka till aluminiumdeo, helt klart, men det var så svårt att vänja sig vid att inte vara luktfri i armhålorna. Jag har ju inte behövt oroa mig för svettlukt på trettio år (festivaler och vissa träningspass undantaget) och jag hoppades verkligen på att det skulle gå över, att om kroppen bara fick vara utan aluminium tillräckligt länge så skulle den hitta ett läge där den luktar kakor och liljekonvalj helt av sig själv. Det kommer aldrig att hända. Visst visste jag det redan innan men jag ville ju så hemskt gärna tro. (Så går det när man är ateist. Eller va?)

Så hur hanterar jag det här nederlaget? Tja, jag får väl helt enkelt acceptera att jag inte luktar kakor och liljekonvalj under armarna och fortsätta föda min stackars kropp med aluminium. Dock endast var tredje dag.

Annonser