Etiketter

, ,

En av de roligaste och smartaste personer jag någonsin jobbat med ska flytta. Långt bort. Insåg nu i kväll hur mycket jag kommer att sakna henne och hur mycket jag redan saknar henne. Även om vi inte har jobbat ihop på ett år så har vetskapen om att hon finns ganska nära varit behaglig. Självklart är jag väldigt glad för hennes skull, att hon fått nytt jobb och ska flytta till ny stad men jag är ego. Jag vill ha henne kvar. Jag har planer på att författa ett eget hyllningsinlägg till henne – det här inlägget kommer att handla om lite andra saker.

Min fd kollega är en bra exempel på personer som jag tyckt väldigt bra om från början. Och då menar jag verkligen från början, innan man ens har sagt ett ord till varandra. Det händer inte så ofta, att jag träffar någon som jag tycker så bra om helt utan ansträngning. Totalt kan de nog räknas på en hand och är både män och kvinnor. Två är dessutom varandras dubbelgångare.

Men hur kan det bli så här? Varför tycker man mer och bättre om vissa än andra? Vad hos mig styr detta och vad har de här personerna som jag tycker så mycket om? Det är inte som att jag blir kär (eller jo, det har väl också hänt) men det är nog det närmaste jag kan komma när jag försöker beskriva känslan. Dock utan någon form av sexuell attraktion. Finns det någon forskning på det här? Är detta klyschan personkemi? Och känner de här personerna i så fall samma sak för mig?

Annonser