Etiketter

, , ,

”Förruttnelsen börjar precis när vi fyllt 37” sjunger Jocke Berg men förfallet börjar redan vid 29, kan jag bistert erfara.

När jag klev ut på arbetsmarknaden, för en sisådär fem år sedan skröt jag vilt med att jag aldrig blir sjuk. Och bortsett från en tvåmånaders sjukskrivning på grund av bruten handled (har man inte åkt snowboard på tio år är man helt naturligt inte lika bra när man är 25 som 15. Jag fick lära mig det den hårda vägen) hade jag inte en enda sjukdag fram till för några månader sedan.

Visdomstandsincidenterna har jag redan tagit upp här och jag lämnar den gärna bakom mig. Det som inte dödar, härdar är ett passande ordspråk där. Inget ont som inte har något gott med sig passar bättre på dagens incident. Utan att gå in på detaljer fick jag en akuttid på vårdcentralen för att kolla blodtryck och EKG. Fick där reda på att hjärtat mår precis som det ska och att jag dessutom har låg vilopuls -något som är vanligt hos personer som tränar kondition ofta (något jag inte gör). Lättad och glad, om än lite skärrad, lämnade jag vårdcentralen och hoppas att jag slipper åka dit snart igen.

För. Ska det vara så här? Ska all världens sjukdom komma krypandes över mig bara för att jag snart fyller 30? Ska jag behöva ansluta mig till sjukfrånvarostatistiken? Just nu känner jag för att vägra.

Annonser